När Liam föddes och jag fick upp honom på mitt bröst va det ett enda stort glädjerus.;) helt fantastiskt.

När Charlie föddes nu i maj och han kom upp på mitt bröst kom aldrig detta glädjerus. Det va mer som att åh nu e han äntligen ute, men känslan jag hade när Liam föddes kom aldrig. Just då tänkte jag inte så mycket på det men nu efter ett tag har jag funderat på det. Hur kan det komma sig?

BB var allt annat än mysigt att vara på. Örnie fick inte stanna utan va tvungen att åka hem varje kväll o komma tillbaka på morgonen. Jag grinade varje gång han skulle gå. Hade ont i magen (som om man inte hade nog ont i magen efter förlossningen) flera timmar innan han skulle åka. Precis innan han skulle gå sa jag till honom att --vänta jag måste gråta först... Liam kom aldrig upp o hälsade på för jag visste att jag inte skulle klara av att se honom åka hem. Det va bäst så.

Väl hemma flöt amningen på om man bortser från två rejäla mjölkstockningar och en som jag hann häva innan den bröt ut.

Örnie va hemma dom 10 dagarna som man får och sen började han jobba. Jag hade panik inför hur det skulle gå med två barn hemma. Liam gick bara i förskolan fram till midsommar o sen skulle han vara hemma hela sommaren.

Det flöt på bra, vi fick massa besök som ville se den nya familjemedlemmen o när bvc frågade hur det gick och hur jag mådde så va allt frid och fröjd.
Nu i efterhand kan jag inte svara på om jag svarade från hjärtat eller om jag verkligen intalade mig själv att det faktiskt ska vara så när man har två friska och välmående barn.

Jag va iväg o träffade kompisar och försökte få livet att flyta på. Tills en dag när jag va hemma hos en kompis och hon frågade precis innan jag skulle åka hem hur jag mådde. Då helt oväntat fast ändå inte svarade jag att --jag mår nog inte så bra.
När jag sen satte mig i bilen va det med blandade känslor som jag åkte hem. Vadå mår jag inte bra nu.. varför???

Amningen funkade fortfarande bra men jag kände mig aldrig bekväm denna gången. Att hela tiden gå ifrån, lämna Liam ensam i vid matbordet, avbryta det jag gjorde me Liam gav mig sådana skuldkänslor gentimot honom. Jag kämpade på och försökte läsa böcker för honom samtidigt som jag ammade, men det gjorde det hela bara mer stressande. Charlie var väldigt gnällig ett tag och skrek så fort han var vaken. Vissa dagar fick jag lägga honom i sängen och gå ut genom ytterdörren räkna till tio och sen gå in igen. Ladda med ny kraft helt enkelt. 
Jag vet inte hur många gånger jag känt att Nä nu orkar jag inte mer, men ändå har man försökt och visat utåt att --detta fixar la jag.. 

Att ha Örnie hemma under hans 2 semester veckor var helt underbart. Men glädjen för denna "nya" familj hade inte infunnit sig än.
Efter dessa två veckor hade jag två veckor själv med barnen och sen skulle han ha 1 vecka semster till.. Det funkade, men inte av sig själv. Andra veckan Örnie jobbade hade mamma o pappa semester. Jag hade ju berättat att jag tycket det va jobbigt men inte sagt mer.
Men jag tror att mamma förstod ändå. För hon ringde mig varje dag och frågade hur det va o sa att --vi e hemma så om Liam vill får han gärna komma ner till oss.. Den veckan va Liam med mormor och morfar varje dag.

Sen kom Örnies semester vecka och vi var mest hemma. Vi va bjudna på fest på lördagen men fick ingen barnvakt till Charlie så vi bestämde att jag skulle vara hemma.
På kvällen fick Charlie hög feber och jag va tvungen att själv åka in till barnakuten på Östra. Jag ville verkligen inte åka in själv men hade inte så mycket val då febern steg och Charlie började bli gnällig. Väl inne försökte jag bara koncentrera mig på att inte börja grina. Alla känslorna från BB kom över mig och jag kände mig ensam och övergiven igen. Som tur var det inget allvarligt fel på Charlie så vi fick åka hem igen.

Veckan som följde började Örnie jobba igen. På måndagen pratade jag med min syster och hon frågade vad jag skulle göra på tisdagen. Jag svarade bara att helst vill jag nog inte ens vakna. har lite ångest över att behöva gå upp alls. Tisdagen kom o jag kände redan när jag vaknade att det va nåt som va fel.
Vi var nere hos mamma o fikade o sen kollade vi på film hemma. När kl va 16 sa Liam att han va hungrig. MIn första tanke va NEJ jag orkar inte. men eftersom han ville a gröt o det går ju fort att tillaga fick det bli så. Jag och Liam skulle precis sätta oss och äta när Charlie vaknade. Han va oxå hungrig o ville ha mat. Då va det som att allt bara försvann. Jag börjar gråta och kände mig helt jävla värdelös.
Visst tänker ni men de e la bara att mata vid matbordet? Nä det va inte "bara" att mata vid matbordet. jag ville ha lugn o ro när jag ammade annars blev jag så stressad och det kände Charlie och då va det en kamp att få han att äta. Så här står jag med ett barn som ska äta vid bordet och ett barn som skriker i sin säng....

Då vid den tidpunkten ger jag upp.. jag kapitulerar.. Den styrka som jag försökt och ha utåt att jodå det går bra hemma mm bara försvinner. Jag ringer mamma o grinar o ber henne komma upp.. Mamma kommer och undrar vad jag vill att hon ska göra.. Bara sitt me Liam när han äter så han slipper sitta själv medans jag matar Charlie.
Sådana skuldkänslor jag hade mot Liam innan mamma kom upp att han ännu en gång va tvungen att sitta själv o äta.. USCH!!

När Örnie kommer hem denna dag ligger jag i sängen under täcket och bara gråter. mamma tog med sig barnen ner till sig. Vi pratar om allt som varit och bestämmer att mamma tar barnen dan efter (det va hon som erbjöd sig) och sen e Örnie hemma resten av veckan.

Jag kontaktar BVC och får komma in på fredag o prata med henne. Den fredagen slutade jag oxå att amma.
Jag är en av dom som verkligen tycker att man ska försöka amma om man kan. & tro mig jag försökte jag hade mycket mjölk, men Charlie va aldrig riktigt nöjd. Han skrek under amningen och efter amningen, men han gick upp i vikt så han fick ju i sig mat.

Efter att jag slutade amma blev allt helt annorlunda. Charlie åt ersättning och va riktigt nöjd med det. Jag kunde känna mer glädje för honom för jag kände mig inte så fast. Behöver inte avbryta allt med Liam så fort det är dags att mata utan Örnie kan oxå mata.

Jag tror att Charlie kände att jag inte mådde bra det va därför han va så grinig. Barn e smartare än va man tror;)

Fick kontakt med en psykolog som jag går hos och när vi pratade om förlossningen så undrade jag just varför jag inte kände sån glädje. Hon svarade då att det e ju inte så konstigt. Första gången är alltid första gången.. Alla förlossningar e olika.
När Charlie kom ut så kände du ju inte honom. Hade aldrig träffat honom innan.
Hon har säkert rätt, det e inget konstigt alls att inte känna detta glädje rus med en gång.

Jag har aldrig tvivlat på mina känslor till Charlie, Jag har älskat han från första stund.
Nu börjar vårat liv tillsammans på riktigt. Jag börjar må bättre och Charlie är en väldigt glad liten kille. ;)

Vill tacka alla som funnits där för mig ni vet vilka ni är.
Men framför allt min familj. Tack mamma och pappa för att ni har hjälpt mig genom det här. Tack Madeleine för att du kan ringa och bara fråga ifall du kan ta med Liam till affären;) & tack johan för att du alltid finns där.
Tack vare er tror jag inte att Liam har märkt av detta så mycket. Han vet att mamma varit sjuk men han har alltid haft massa annat kul att göra. ;)

Så nu tar vi nya tag och börjar klättra uppåt igen.
 
Ha de bäst
Kraaam